När jag, genom fortbildningar och handledning, träffar chefer och ledningsgrupper som vill arbeta antirasistiskt och förebygga minoritetsstress så brukar jag påminna dem om att omvärldsbevakning är en del av jobbet. Jag inser att jag brukar slänga in det mot slutet av passet, nästan lite i förbifarten – som om det inte är lika viktigt som det som händer inom arbetsplatsens egna väggar. Men med en omvärld som brinner, där både vänner och professionella kontakter inte kan sova på grund av oro och stress känner jag att det är läge att lyfta fram tydligare vad jag menar.
Personer som tillhör minoritetsgrupper i samhället har i regel större koll på sina rättigheter och begränsningar än vad majoriteten har. Det tillhör så att säga majoritetens privilegium att ta sina rättigheter för givna och inte begränsas nämnvärt av vare sig strukturer eller omgivningens potentiella hot och kränkningar. Den som tillhör normen behöver inte stanna upp var tredje steg för att känna om marken framför fortfarande håller.
Minoritetsgrupper däremot, behöver hålla koll på sin omgivning – såväl den fysiska omgivningen som den diskursiva omgivningen. Har media uttalat sig nedvärderande om sådana som mig? Har politiker lagt förslag om förändringar som kommer att göra mitt liv svårare? Har rasism, transfobi eller funkofobi blivit så normaliserat att kollegorna plötsligt tycker att det är ok att misstänkliggöra eller håna såna som mig vid ett oskyldigt lunchsamtal?
Det som är en ”vanlig dag” för normen, kan upplevas som hotfullt och oerhört stressande för den som tillhör en minoritet och för den som bryter mot normen. Om inte chefer plockar upp dessa potentiella hot så blir det obegripligt varför vissa medarbetare plötsligt är grå i ansiktet av för lite sömn, reagerar oproportionerligt starkt kring vissa beslut eller ber om att få arbeta hemifrån för att arbetsmiljön är för ansträngande att vistas i. Och när något är obegripligt är det svårt att åtgärda eller förebygga.
När det handlar om etniska, nationella och rasifierade minoriteter handlar omvärldsbevakningen dessutom om vad som händer globalt. När krig, folkmord, bombattacker fyller våra nyhetsflöden så har några av oss privilegiet att stänga av en stund för att återhämta oss, gå på dejter, äta med familjen eller gå till gymmet. Andra av oss lever i skräck, läser nyheter dygnets alla timmar och oroar sig konstant när det inte går att få livstecken från familj och vänner i andra delar av världen.
Jag hör från vänner och bekanta att det är få från majoritetsbefolkningen som hör av sig och frågar hur de mår. Det är tyst från kollegor och chefer. Vad gör detta med känslan av tillhörighet? Sammanhang? Trygghet? Tillit? Man frågar sig om omgivningen inte har koll på vad som händer eller om de helt enkelt inte bryr sig.
Så vad kan du göra?
- Läs nyheter som att det gäller dig själv och din egen familj. Vad skulle du själv ha behövt i det läget?
- Hör av dig till kollegor och vänner som har ursprung i områden där det är krig, kris och konflikt. Fråga hur de mår. Fråga om de vill prata av sig.
- På arbetsplatsen: skapa flexibilitet kring arbetsuppgifter och deadlines. Går det att avlasta kollegor som befinner sig i sorg och oro?
Och för dig som upplever extrem stress och oro för din egen eller andra säkerhet: Försök att hitta återhämtning, om så bara i mikrodoser. Ta en danspaus i köket, gå en promenad eller tillåt dig att skratta med en vän. Du ska hålla länge och du är inte ensam.
Författare
Anna Adeniji
Anna Adeniji erbjuder fortbildning om inkluderande arbetsmiljö, antirasistiskt ledarskap och minoritetsstress. Hon erbjuder även antirasistisk handledning.Läs mer