Att förena transpersoners rättigheter med arbetet för jämställdhet mellan könen är inte bara möjligt – det är nödvändigt. Samtidigt är det ett arbete som rymmer rättsliga, politiska och praktiska utmaningar. Dessa utmaningar behöver erkännas, förstås och hanteras. Inte för att undvika konflikten, utan för att kunna bygga en jämställdhetspolitik som rymmer fler än två kön och som samtidigt värnar om alla kvinnors rättigheter.
1. Kollision mellan binär könsförståelse och könsidentitet
Svensk jämställdhetspolitik utgår historiskt från en tvåkönsmodell, där kvinnor som grupp systematiskt har sämre villkor än män. Detta är ett nödvändigt analytiskt verktyg för att synliggöra könsmaktsordningen.
Samtidigt kräver transinkludering att vi erkänner att inte alla människor identifierar sig som kvinna eller man. Vi måste också förstå att diskriminering sker på basis av könsidentitet och könsuttryck, inte bara juridiskt kön. Här uppstår en utmaning i mätbarhet, språk och lagstiftning, när kön inte längre kan reduceras till två kategorier. Den binära jämställdhetsmodellen riskerar då att exkludera ickebinära transpersoner. Medan en modell som enbart fokuserar på identitet riskerar att osynliggöra strukturell ojämlikhet mellan kvinnor och män.
2. Konkurrens om rättigheter – en falsk men känslig motsättning
I det offentliga samtalet ställs transpersoners rätt till självbestämmande ibland mot kvinnors rätt till skydd – exempelvis i frågor om omklädningsrum, idrott eller våldsutsatthet. Dessa debatter bygger ofta på föreställningen att rättigheter är ett nollsummespel: att en grupps förstärkta rättigheter per definition innebär att en annan grupps rättigheter försvagas.
Men ett rättighetsperspektiv vilar på en annan princip: att alla människor har samma okränkbara rätt till trygghet, delaktighet och skydd mot diskriminering. Utmaningen ligger alltså inte i att rättigheterna krockar, utan i hur vi organiserar verksamheter, utformar policy och säkerställer likvärdigt stöd.
3. Jämställdhetsarbete i praktiken – struktur utan exkludering
I praktiken är mycket jämställdhetsarbete kopplat till könsuppdelad statistik, riktade insatser och könsbaserade målgrupper (t.ex. kvinnor i ledning, mäns våld mot kvinnor). Transpersoner som inte ryms i den traditionella könsindelningen riskerar att bli osynliggjorda i statistik. Och transpersoner som ryms inom den traditionella könsuppdelningen osynliggörs också, eftersom unika erfarenheter inte synliggörs om man behandlar könsuppdelad statistik som om den endast omfattar cispersoner.
Samtidigt finns det en risk att transinkludering endast hanteras som en särskild fråga inom hbtqi-arbete och därmed inte integreras i det breda jämställdhetsuppdraget. Resultatet blir dubbel exkludering: transpersoner osynliggörs i jämställdhetsarbetet, och jämställdhet reduceras till ett arbete för ”kvinnofrågor”.
4. Brister på kunskap, mandat och trygghet
Många yrkesverksamma vittnar om att de vill arbeta inkluderande, men de saknar kunskap, språk eller stöd från ledningen. Det kan finnas en rädsla för att säga fel, för att skapa konflikt eller för att utmana invanda strukturer.
När man bedriver transinkluderande jämställdhetsarbete kräver det fortbildning, normkritisk reflektion och organisatoriskt stöd. Det krävs också politiskt mod som står fast vid att transinkludering inte hotar jämställdhet. Perspektiven blir starkare tillsammans. Det rättighetsbaserade jämställdhetsarbetet utgår från principen att alla människor har lika värde och rättigheter, oavsett kön, könsidentitet eller könsuttryck. Transinkludering handlar inte om att urvattna jämställdhetspolitiken. Det handlar om att förverkliga dess grundidé – att ingen ska begränsas av normer och strukturer kopplade till kön.
Författare
Frida Sandegård
Frida Sandegård är konsult och handledare för team och ledningsgrupper. Hon utbildar inom konflikthantering, jämlikhet, minoritetsstress och inkludering.Läs mer